Att be om hjälp....

Ibland känns det som att komma till en återvändsgränd. Det går liksom inte att komma vidare, varken framåt eller åt sidorna. Bakåt känns inte heller som något alternativ....

Jag är medveten om att jag är en person som lätt kan fastna. I ältande eller att helt enkelt inte klara av det jag måste göra. 

Ber jag då om hjälp? Nja, sällan faktiskt. Jag tror att jag ska kunna lösa min situation även om jag inte alls har någon som helst aning om hur det faktiskt ska gå till. 

Jag är rädd för att besvära, rädd för att verka jobbig. Lite rädd för att verka misslyckad. 

Samtidigt hjälper jag gärna andra, om jag kan. Jag tycker att de som ber om hjälp är modiga, för jag vet ju hur sårbar personen ifråga kan känna sig.

Sedan är det ju så att vi ber inte vem som helst om hjälp. Det ska ju vara någon som vi känner att vi kan lita på och som inte utnyttjar vår sårbarhet när vi öppnar upp vårt innersta för att be om hjälp.

Många gånger går vi omkring och tror att vi är den enda som inte kan eller klarar av en viss sak. Så är det såklart inte. Men känslan kan ändå vara så stark. Det kan vara en orsak till att vi inte vågar be om hjälp. En annan orsak kan vara att vi känner att måste ge något tillbaka när vi har fått hjälp. Visst, det kan ju vara bra om vi turas om att hjälpa varandra. Men jag har aldrig känt att någon har stått i skuld till mig när jag har hjälpt någon. Tvärtom kan jag känna mig glad och stolt över att någon har litat på mig så mycket att de har bett mig om hjälp i en besvärlig situation.

Dagens citat:
"Riktiga vänner är de som säger snälla saker bakom din rygg"

Tack för idag ❤