Jag har absolut svårast att förlåta mig själv. Nu har jag kommit till en punkt där jag inser att jag faktiskt måste försöka förlåta mig själv för sådant som jag fortfarande efter många år går och funderar på och mår dåligt för. Förlåtelse behövs för att få inre frid och sinnesro.
Jag tror t o m att en del av det jag känner att jag måste försöka förlåta mig själv för är sådant som andra har glömt. Men för mig är det viktigt.
Problemet är bara att jag inte riktigt vet hur jag ska göra. Det känns inte så lockande att tänka på det jag vill förlåta mig för, det är riktigt ångestframkallande. Men samtidigt tror jag att det är det som är nyckeln, att jag faktiskt måste utsätta mig för att gå igenom i tankarna sådant som jag känner att jag vill förlåta mig själv för. Vissa situationer eller något jag sagt eller gjort. Någon slags KBT-terapi. Sådan terapi brukar inte fungera på mig men i just detta fallet tror jag att det är det enda som kan hjälpa. Det räcker att jag just i detta nu skriver om det här så får jag obehagskänslor, ångesten lurar i bakgrunden....
Dagens citat:
"Förlåtelse ändrar inte det förgångna men förstorar framtiden"
(Paul Boese)
Tack för idag ❤
❤️
SvaraRadera