Det där med ilska är så olika. Jag blir väldigt sällan så där riktigt arg. Lite småsur kan jag väl bli, men som sagt, riktigt arg blir jag inte ofta. Men när jag väl blir det så är det en bra idé att hålla sig undan! Jag kan bli ganska arg på mig själv lite då och då men det är (förhoppningsvis) inget som går ut över någon annan.
Mest arg blir jag nog när det handlar om att jag uppmärksammar någon slags orättvisa. Då kan jag känna mig så maktlös för att jag inte kan göra något åt det.
Men jag brukar inte vara arg så länge och för egen del tycker jag egentligen att det känns helt meningslöst att bli arg.
När man blir sådär jättearg så brukar det oftast gå över ganska fort och det är ju skönt. Inte kul med långsinta personer.
Jag läste på en psykologsida att ilska är en viktig känsla men att vissa har svårt att hantera den. Det kan bero på många olika saker, bland annat kulturell/familjebakgrund, situationen och kön.
Samtidigt kan det vara opraktiskt att visa sin ilska helt och hållet, att handla i affekt kan ställa till den för oss i vår kultur. Vi vill ju inte skämma ut oss genom att skrika på någon eller sparka på saker i en miljö där det inte precis passar sig. Det kan ju få konsekvenser.
Samtidigt är det inte heller bra att hålla inne med ilskan för mycket, då kan ilskan lätt vändas mot en själv och den kan t o m leda till självskadebeteende.
Så det gäller att försöka hitta sätt att hantera sin ilska på ett bra sätt. Det kan man göra genom att känna igen signalerna när man börjar bli arg och då försöka att kanske gå undan, försöka att andas lugnt, ta en promenad eller räkna till tio.
Det låter enkelt för mig men för dem som har svårt att hantera sin ilska är det säkert jättesvårt!
Dagens citat:
"Allt kan bli till vrede, det är lätt men att bli vred på rätt person i rätt grad och vid rätt tidpunkt, med den rätta avsikten och på det rätta sättet, det är inte lätt"
(Aristoteles)
Tack för idag ❤
Kommentarer
Skicka en kommentar