Det var inte jag!
”Beata, du måste komma”, hörde jag Vera säga i telefonen.
”Vad har hänt”, frågade jag oroligt.
”Snälla, kom hit.”
Vera lät verkligen desperat och det var inte likt henne. Hon brukade vara lugnet själv.
Jag lovade komma så fort jag kunde. På vägen dit undrade jag oroligt vad som hänt.
Jag satte cykeln utanför hennes blomsterbutik och rusade in. Där satt hon, nedsjunken på en pall mitt på golvet. När hon såg mig flög hon upp, rusade fram och kastade sig i min famn och började snyfta. Jag lät henne gråta, höll om henne och mumlade tröstande ord.
När hon slutligen lugnat sig och lämnat min famn såg hon alldeles förvirrad ut. Precis som att hon inte visste vad hon skulle göra härnäst. Hon sjönk ner på pallen igen.
Jag gick bakom kassadisken och letade upp skylten ”Kommer strax”, gick bort till dörren, låste den och hängde upp skylten. Eftersom jag varit hos Vera många gånger i hennes butik så visste jag var det mesta fanns. Så härnäst gick jag ut i det lilla pentryt och fixade två muggar snabbkaffe med mycket mjölk, vi ville ha vårt kaffe exakt likadant. Jag satte mig på golvet bredvid Vera och räckte henne den ena muggen. Hon tog emot den och tog en stor klunk. Sedan rätade hon på sig, tog ett djupt andetag och såg på mig.
”Tack”, sa hon tyst.
”Ingen fara”, sa jag. ”Men snälla Vera, du måste berätta för mig vad som är fel”.
Vera suckade.
”Det är farmor. Hon finns inte längre.”
”Åh, jag är verkligen ledsen.”
”Det gick så fort”, fortsatte Vera. ”Hon bara somnade och vaknade inte igen”
.
Jag ställde mig på knä framför Vera och lade armen om henne. Hon snyftade lågt.
”Pappa ringde och berättade och sedan ringde jag dig.”
”Så bra att du ringde mig”, sa jag tyst.
”Vad ska jag göra?”
Just då knackade det försynt på butikdörren. Jag tänkte just vifta iväg personen som stod där utanför men insåg att det var Veras pappa. Jag reste mig snabbt och gick och öppnade dörren.
”Jag beklagar verkligen”, sa jag och kramade om honom.
”Tack”, sa Veras pappa lågt.
Jag kände Veras familj nästan som min egen och hade även träffat Veras farmor flera gånger. Vi hade varit och hälsa på henne i Luleå, där hon bott de senaste trettio åren.
Jag tog fram en stol åt Veras pappa och förflyttade mig sedan diskret till det lilla pentryt.
Vera och hennes pappa satt tysta länge och höll om varandra.
Efter en stund ropade Vera på mig. Jag gick mot Vera och hennes pappa och skulle just sätta mig på trägolvet.
”Oj, förlåt” sa jag och vände mig till Veras pappa. ”Vill du ha kaffe?”
Han tittade tacksamt på mig.
”Tack, det vore gott.”
Jag tog Veras mugg med mig, jag visste att hon ville ha mer kaffe, hon och jag var kaffeberoende.
I pentryt satte jag på vattenkokaren, öppnade skåpet för att ta fram ännu en mugg. Jag hittade även en burk med småkakor. Vi kunde behöva något sött nu. Jag dukade på den lilla blommiga brickan som Vera fått i present av mig för många år sedan.
Jag balanserade allt på den lilla brickan och lyckades bära fram den utan att spilla en enda droppe.
Jag satte mig på golvet.
”Jag vet inte vad jag ska göra”, sa Vera och snöt sig.
”Men du följer väl med”, sa hennes pappa och lade armen om henne.
Vera behövde inte säga något mer, jag förstod vad hon tänkte. Hon oroade sig för butiken. Jag visste att hon hade massor med beställngar inför Alla hjärtans dag.
”Klart att du ska åka”, sa jag bestämt. ”Jag tar hand om butiken.”
Veras pappa såg tacksamt på mig.
Vera såg tveksam ut.
”Beata klarar det”, sa Veras pappa lugnt.
”Ja, alltså du har ju hjälpt mig så många gånger och det vet jag ju att du klarar det men det är så mycket nu och.....”
”Jag fixar det”, sa jag bestämt.
Sedan gick det väldigt fort. En timme senare var allt bestämt. Jag skulle ta hand om butiken medan Vera, hennes yngre bror och föräldrar åkte iväg till Luleå. De skulle åka redan samma kväll.
Det var två dagar innan Alla hjärtans dag. Eftersom jag hjälpt Vera i butiken många gånger så var det inte något nytt för mig, Vera hade lärt mig och visat allt jag behövde veta. Inför Alla hjärtans dag hade hon en speciell liten röd pärm där hon hade samlat alla beställningar och hon hade sagt att det säkert skulle komma fler beställningar. Om inte det här med Veras farmor hade hänt, hade hon ändå tänkt ta hjälp av mig, jag skulle åkt runt och levererat en massa buketter. Nu skulle jag ta ansvaret för allt. Men jag skulle få hjälp av min mamma. Som ung hade mamma arbetat i en blomsterbutik och takterna satt i. Hon var duktig på att binda buketter och hon hade med glädje erbjudit sig att hjälpa till. Jag skulle också få hjälp av en av mina kusiner. Så allt skulle bli hur bra som helst. Vera behövde inte vara ett dugg orolig och det sa jag också till henne när hon ringde på kvällen.
Jag visste att Vera gärna skulle ha anställt mig i butiken om hon bara hade haft råd. Butiken gick visserligen bra men det var också mycket som skulle betalas. Men jag hjälpte ändå gärna till, jag var för tillfället arbetssökande. Jag tyckte att jag hade koll på allt och Vera var ordentlig och hade skrivit upp allt jag behövde veta.
Det kändes både nervöst och roligt att få ta detta ansvar och jag visste att jag var tvungen att göra mitt absolut bästa. Jag funderade till och med på att sova över i butiken men ångrade mig sedan, det skulle vara lite väl överdrivet.
Jag gick igenom och kollade att allt var i ordning och jag hade koll på när leveranserna skulle komma.
Dagen innan Alla hjärtans dag var det ganska många kunder i butiken och jag trivdes som fisken i vattnet, tyckte att det gick riktigt bra. Både mamma och min kusin Lina hade varit och hjälpt mig en stund. När jag hade stängt för dagen stannade jag kvar ett par timmar. Jag städade och förberedde så mycket jag bara kunde. Pyntade lite i butiken. Jag tänkte ta en sista titt på beställningarna innan jag gick hem, så jag öppnade den översta lådan där den röda pärmen brukade ligga. Men där låg ingen pärm, Jag drog ut de tre andra lådorna också. Men fortfarnde ingen pärm. Var i hela världen fanns den? Jag visst ju att jag hade lagt den där för bara någon timme sedan, när jag hade skrivit in ännu en beställning. Just då ringde telefonen. Jag såg att det var Vera.
”Hallå”, sa jag och försökte att låta lugn, trots att hjärtat rusade.
”Hej Beata! Hur går det? Har du styr på allt inför morgondagen?”
”Javisst, det är absolut inga problem”
Vera verkade inte märka att jag darrade på rösten.
”Men hur går det för er?” frågade jag.
”Jodå, det går framåt men det är såklart jobbigt. Vi har varit på begravningsbyrån idag”
”Åh”, sa jag bara. Det kändes som om det inte fanns så mycket annat att säga.
”Har det kommit in fler beställningar?”
”Ja, flera stycken”
”Det är ju bra med många beställningar men hinner du med allt? Klarar du det?”
”Absolut” sa jag och lät mycket säkrare än jag kände mig. ”Du vet ju att både mamma och Lina hjälper till”
”Åh, ja, det är verkligen gulligt av er att ni hjälper mig med detta”
”Självklart hjälper vi till, det kommer att gå hur bra som helst”
När vi avslutat samtalet suckade jag djupt. Jag bestämde mig för att systematiskt leta igenom hela butiken, pärmen måste ligga någonstans. Den kunde ju inte ha gått upp i rök, precis. Klockan var över åtta och jag hade egentligen tänkt gå hem, krypa upp i soffan med en kopp te, titta på någon serie och lägga mig tidigt för att vara pigg och utvilad inför morgondagen. Om jag inte hittade pärmen snart kunde jag glömma den sköna och välbehövliga nattsömnen.
Jag började leta. Vände upp och ner på mer eller mindre allt i butiken under nästan två timmar men fortfarande ingen pärm. Jag var gråtfärdig. Vad skulle jag ta mig till? Att svika Vera nu var absolut inte något alternativ men samtidigt var och förblev pärmen borta. Jag behövde hjälp men att ringa mamma vid denna tid var uteslutet. Då återstod Lina. Jag kom fram till att det var bättre att smsa istället för att ringa, ifall hon redan hade gått och lagt sig. Otåligt tittade jag på telefonen. Inget svar.
Jag insåg att det enda jag kunde göra var att gå hem och lägga mig och försöka att få åtminstone några timmars sömn.
Det blev nog inte mer än två, tre timmars sömn den natten. När väckningslarmet satte igång klockan fem låg jag vaken. Jag var väldigt trött men släpade mig ändå upp, tänkte att det var lika bra att ge mig iväg till butiken och förbereda inför öppning och för att leta efter den fördömda pärmen.
Lina ringde klockan sju, då hade jag hunnit med två muggar kaffe och gått igenom butiken två gånger. Jag var nervös och pratade så osammanhängande att Lina trodde jag blivit sjuk. Hon dök upp i butiken tio minuter senare.
”Beata, vad är det som har hänt? Mår du dåligt?” frågade hon oroligt.
”Pärmen....” sa jag ynkligt.
”Vad är det med pärmen?”
”Den finns ingenstans!”
Lina såg skeptiskt på mig och gick sedan och öppnade lådorna. Snart såg hon också förfärad ut.
”Den är inte där” sa hon.
”Jag vet”, sa jag.
Just då knackade mamma på rutan. Lina gick och öppnade för henne.
”Godmorgon flickor”, sa mamma glatt. ”Är ni redo för en fantastisk Alla hjärtans dag?”
Lina och jag såg på varandra.
”Vad är det?” sa mamma.
”Hmmm, jag vet inte hur jag ska säga det här” sa jag tyst.
”Men då säger jag det”, utbrast Lina. ”Pärmen är borta”
”Vad menar du?” sa mamma och såg med ens förfärad ut. ”Har ni slarvat bort beställningspärmen?”
”Nej!” sa Lina och jag med eftertryck.
”Men då förstår jag inte. Ni har inte slarvat bort pärmen men den är ändå borta?”
”Det var inte jag” sa Lina.
Jag suckade och sa: ”Den var där igår och när jag skulle gå hem kunde jag inte hitta den”.
Mamma gjorde då exakt det Lina hade gjort en halvtimme tidigare, hon tittade igenom alla lådorna.
Hon såg villrådig ut.
”Jaha, vad ska vi nu göra? Vi måste ringa Vera.”
”Nej, absolut inte”, sa jag bestämt.
”Vi måste lösa det på något annat sätt”, sa Lina.
”Då får vi sätta igång och leta” sa mamma.
”Men jag har letat överallt” sa jag och lät nog ganska desperat.
”Vi letar ändå” sa mamma bestämt.
När klockan nio ringde min telefon. Det var Vera.
”Jag kan inte svara”, pep jag.
”Det måste du nog göra” sa mamma.
”Nej, svara inte” sa Lina. ”Vera tror säkert bara att vi har mycket att göra, vi ska ju snart öppna”.
Jag tittade tacksamt på Lina och bad henne fixa lite kafffe. Själv gick jag över till bageriet på andra sidan gatan för att köpa oss varsin baguette. Jag var utsvulten.
När jag skulle betala för baguetterna och öppnade väskan för att ta fram plånboken fick jag syn på den. Pärmen. Jag gav upp ett glädjetjut. Som tur var så kände jag Eva som stod bakom disken. Hon såg förvånat på mig.
”Vad är det som händer?” frågade Eva.
”Jag hittade den”, sa jag förtjust och eftersom jag var den enda kunden i bageriet just då, så berättade jag för Eva om pärmen.
”Det måste vi ju fira” sa Eva glatt och lovade komma över lite senare till blomsterbutiken med överblivna bakelser.
”Du är underbar” sa jag, tog påsen med baguetterna och rusade iväg.
När jag kom tillbaka till blomsterbutiken hörde jag precis min telefon ringa. Jag insåg att jag glömt ta den med mig över till bageriet.
Mamma drog åt sig telefonen och svarade.
”Vi har problem. Men det var inte jag” sa hon.
Jag rusade fram till mamma och viftade med pärmen framför henne. Hon blev så förvånad att hon bara lämnade över telefonen till mig.
I andra änden lät Vera nervös och frågade vad det var för problem. Jag försäkrade Vera om att det inte alls var några problem och att jag inte förstod vad min mamma hade pratat om. Vera lät lättad när vi avslutade samtalet.
”Nu förstår jag ingenting” sa mamma.
”Fanns pärmen i bageriet?” frågade Lina och såg förvirrad ut.
”Nej, i min väska” sa jag och då mindes jag plötsligt hur det hade gått till. Jag hade tänkt ta med pärmen hem för att gå igenom den hemma för att kunna vara så förberedd som möjligt. Men eftersom det hade varit väldigt mycket att tänka på och jag var trött på kvällen så hade jag helt glömt bort det.
”Så du hade alltså pärmen i väskan hela tiden”, sa Lina och fnittrade.
”Och så skrämde du upp oss så att vi sprang runt och letade och blev oroliga” sa mamma och försökte se sträng ut men hon lyckades inget vidare.
Vi åt snabbt våra baguetter innan vi öppnade butiken och satte igång med dagens uppgifter. Vi var till en början lite efter i schemat men vi jobbade på snabbt och vi hann med allting utan några som helst problem. Mamma och jag skötte butiken och Lina körde runt och lämnade blommor på olika ställen.
När vi just slagit igen butiken för kvällen knackade det på fönstret. Det var Eva. Hon hade en stor kartong bakelser med sig och Lina fixade snabbt kaffe och dukade det lilla bordet i pentryt. Vi hade verkligen gjort oss förtjänta av dessa godsaker. Dagen hade gått bättre än vad vi hade vågat hoppas på, både för oss och för Eva. Vi var alla trötta men nöjda.
När Eva gått hem insåg jag att jag i morgonens glädjeyra hade glömt betala för baguetterna. Jag bestämde mig för att kompensera henne med en stor bukett rosor nästa dag.
Lina körde både mig och min mamma hem den kvällen. Så fort jag kom hem kröp jag upp i soffan och ringde till Vera. Vi hade ett långt samtal men jag kände att jag ville vänta tills hon kom hem med att berätta om hur nära det var att denna Alla hjärtans dag kunde ha blivit en riktigt kaotisk dag.
Genom att lägga upp den här novellen tog jag mig ur min comfortzone....
Dagens citat:
"Det kan kännas nog så motigt att plocka bort tegelsten efter tegelsten i en stor mur. Men en dag rasar hela fängelset och du inser vad du har åstadkommit”.
Kommentarer
Skicka en kommentar