Att känna sig annorlunda. Utanför. Det svarta fåret. Kanske känner vi alla oss lite så ibland.
Jag känner mig så ganska ofta och jag tror att jag även i andras ögon ses som annorlunda. För min egen del gör det egentligen inte så mycket, jag har aldrig strävat efter att vara som alla andra. Helt enkelt därför att jag tidigt förstod att jag aldrig skulle bli det.
Men däremot kan jag kan jag känna mig lite ledsen för min mammas skull. Att hon ska behöva ha ett "svart får" till dotter....
Mina kusiner är alla "lyckade". De har bra jobb, tjänar bra med pengar. Ja, jag vet. Pengar är inte allt. Men att åtminstone ha så att man klarar sig utan att oroa sig varje månad för om det ska gå runt, det vore fint. Ja, jag vet också att ingen annan än jag själv kan göra något åt det. Så jag klagar inte och gnäller inte. Jag konstaterar bara.
Jag vet att min mamma är bekymrad för mig och jag är rädd för att det känns väldigt jobbigt för henne när hon pratar med sina syskon, som i sin tur berättar om sina barn. Vad ska min mamma berätta? Hon har knappast något att skryta om när det gäller mig i alla fall. Som tur är så är min syster lyckad. Hon är så värd det, jag är glad för hennes skull. Och jag är glad för att min mamma i alla fall kan prata om EN av sina döttrar med stolthet. (Tror att samma sak gäller för min pappa)
Ja, visst är det lite konstigt att jag trots att jag är vuxen sedan länge, längtar efter att mina föräldrar skulle känna sig stolta över mig! Jag vet inte vad det beror på, jag är kanske har ett enormt bekräftelsebehov.
För mig är det dock mycket lätt att känna stolthet över mina döttrar. Detta är såklart inte bara för att det går bra för dem utan för att de är så fina och fantastiska på alla sätt ❤
Dagens citat:
"Det stora är inte att vara antingen det ena eller det andra, utan att vara sig själv och det kan varenda människa om hon vill"
(Sören Kierkegaard)
Tack för idag ❤
Kommentarer
Skicka en kommentar