Den där tröttheten som övermannar oss ibland. Som inte går att vila bort. Det kan kännas svårt att förklara denna trötthet. Ändå tror jag att de flesta någon gång faktiskt har upplevt detta. De flesta upplever ändå någonting som är svårt och tungt och som är svårt att hantera lite då och då.
Jag känner att jag har svårt att ta mig ur den här tröttheten och att inte orka och inte känna för att göra något. Trots att jag har hjälp av att gå och prata med professionella så är det precis som att jag inte får så mycket mer energi. Försöker lyda råd som att vara ute i friska luften, promenera och räffa de människor jag tycker om. Men jag vill ändå bara gömma mig i min egen lilla bubbla. Jag har min egen lilla teori kring detta. Nu är jag ju verkligen ingen psykolog eller kunnig inom detta ämne men mina tankar kring detta är att jag inte har gett mig tid och tillåtelse att faktiskt "grotta ner mig" i min sorg. Låter kanske konstigt men jag tänker att från den 30 januari förra året, då jag fick chocksamtalet, så har det mer eller mindre hela tiden varit väldigt mycket att ta itu med. Jag har inte tillåtit mig att ligga i sängen under flera dagar och bara sörja, vilket jag kan tycka är helt rimligt att göra, både under den första akuta traumatiska fasen men även andra gånger då man kan känna att man faktiskt inte orkar någonting. Jag menar inte att jag har det svårare än andra eller att det är synd om mig. Bara att jag blir trött av att försöka leva upp till både min egen och andras föreställningar om att försöka "vara som vanligt". Men självklart har jag mina dagar då jag knappt lämnar soffan och ännu mindre lämnar lägenheten, Dock känner jag att jag skulle behöva göra detta ännu mer. Men det är svårt att förklara detta för omgivningen, som de dagar då jag absolut är helt under isen, så blir det att dra några vita lögner om att jag känner mig fysiskt sjuk. Då känner jag att jag får förståelse.
Nu ska jag sluta gnälla, jag har en hel del "måsten" att ta itu med idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar