Egentligen är det mycket jag skulle vilja skriva om men just nu känns det som att allt jag har funderat på känns så meningslöst. Jag vill ju gärna att det jag skriver ska vara intressant men jag kan bli så kritisk och känna att det jag funderar på inte är intressant för någon annan. Andra gånger bryr jag mig inte så mycket, utan då bara kör jag på och skriver det jag känner att jag vill skriva. Det är väl kanske så att ibland känner man sig mer kritisk än vanligt mot sig själv.
Det här är inget nytt för mig. Jag minns så väl ett tillfälle när jag var liten. Minns inte exakt hur gammal jag var men jag tror att jag kan ha varit i tioårsåldern. Jag stod i köket hos min mormor och kände att varför ska jag leka och låtsas en massa saker? Det var ju ändå bara en vanlig dag. En likadan dag som dagen före och dagen efter.
Jag var väldigt lillgammal som barn. Jag lyssnade och tog till mig ord och uttryck som jag hörde de vuxna använda och jag var inte speciellt intresserad av att leka med andra barn och jag måste ha framstått som väldigt konstig! Lika konstig som jag fortfarande känner mig. För jag känner mig fortfarande annorlunda. Inte på ett sådant sätt så att jag känner mig "bättre" än någon annan. Utan jag kan verkligen känna mig som en "alien". Som att jag inte passar in någonstans. Men åh, vad jag har försökt att passa in genom åren. Har försökt att vara som "alla andra". Men det har jag inte lyckats med.
Jag inbillar mig därför att jag är en "gammal själ". För de känner sig ofta annorlunda, som att de inte passar in. Men kanske är det bara ännu ett sätt för mig att försöka passa in någonstans och försöka verka lite märkvärdig.
Kommentarer
Skicka en kommentar