Lätt att säga ja

 

Det är lätt att säga ja. Att lova att göra något eller att följa med på något. Speciellt när det ligger längre fram i tiden. Kanske jag innerst inne hoppas att det inte kommer att bli av. Att något utanför mig själv kommer att ändras. Att den andra personen blir sjuk, får förhinder eller att evenemanget ställs in.

Så blir det sällan och då suckar jag djupt inom mig. Åh, varför lovade jag nu att göra detta? Jag vill ju egentligen inte. Men jag kan inte ställa in. Det går ju inte. Då sätter jag käppar i hjulet för den andra personen och då får jag lida av dåligt samvete. Så då är det lättare (fegare) att jag trots allt gör det jag lovat. 

Det som vore det bästa, både för mig själv och för den andra personen/personerna, vore såklart att jag är ärlig och tydlig med vad jag vill eller inte vill. För ibland kan det lysa igenom att jag inte vill göra det jag gör. Och då mår jag dåligt för att jag är en sådan usel människa och omgivningen kan bli sur för att jag inte är glad. För glad måste jag ju vara. Och tillmötesgående. Hur skulle det annars se ut?! Så jag kämpar, åh, vad jag kämpar, för att visa ett glatt yttre.

Men oftast spelar jag min roll väl genom att inte visa något av det som försiggår inom mig. Jag är så van att spela den roll jag tilldelar mig själv (och som andra tilldelar mig). Ofta reflekterar jag inte ens över det. Men ibland har jag suttit hos en läkare och kommit på mig själv med att spela en roll om att allt är bra. Och då kan jag absolut förstå att jag inte blir tagen på allvar. För oavsett vad jag säger så motsäger jag samtidigt mig själv. Ja, jag förstår att det låter helt tokigt och det är det också. Att jag skriver detta nu beror på att jag håller på att explodera eftersom jag lovat något jag inte vill och därmed varit tvungen att tacka nej till något annat som jag faktiskt skulle vilja göra. 

Men jag känner att jag faktiskt får skylla mig själv. Om jag tar på mig offerkoftan så gör jag mig bara löjlig och patetisk. 

Åh, ibland blir jag bara så trött på mig själv!