Trotsåldern

 

Lyssnade på Lena Ph:s sommarprat häromdagen. Hon har en härlig humor och bjuder verkligen på sig själv. Eftersom vi är ungefär lika gamla kan jag identifiera mig med henne, i alla fall på något sätt. Jag menar, jag är ju varken artist eller kändis men mycket av det hon pratade om, talade till mig. 

Tänker speciellt på när hon berättade om att hon gillar att umgås med sig själv och att hon helst går på stan utan något sällskap. För då kan hon gå i lugn och ro och titta på det hon vill, samtidigt som det går mycket fortare om hon ska göra något speciellt ärende. 

Jag gillar att umgås med mig själv så mycket att jag tror att en eremit skulle bli avundsjuk på mig! Ibland blir jag lite frågade över varför jag tycker om ensamheten så mycket. Dels är det väl för att jag har ett behov av återhämtning efter att ha gjort något socialt och dels för att i min ensamhet får jag bestämma helt och hållet vad jag ska göra. Jag orkar inte med en massa krav. Samtidigt vet jag ju att ingen helt kan undvika att ha krav på sig. Det finns ju hela tiden saker som man måste fixa eller göra. Men med åren har jag blivit mer och mer "allergisk" mot en massa krav från omgivningen. Jag är trött på att känna att jag måste anpassa mig. Men även det måste man ju göra. De flesta har något eller några eller t o m mycket som man måste anpassa sig till och visst måste man kunna göra det. Och tro mig, jag anpassar mig och gör det jag måste göra och mer därtill.

Fast ibland kan jag känna att jag identifierar mig med ett barn i trotsåldern och vill bara lägga mig ner på golvet och skrika: "Jag vill inte"! Men det gör jag såklart inte. Väluppfostrad som jag är, så säger jag ja till sådant som jag känner att jag "måste och borde" säga ja till.....