Arg

 

Det är lite dumt att vara arg på sig själv, tänker jag. Men ändå kan jag inte låta bli att vara det. Trots allt jag läser om att vara snäll mot sig själv och självmedkänsla och allt vad det heter. Ja, lite gnällig är jag nu, det inser jag ju såklart. 

Jag önskar att jag inte vore så förutsägande att jag hela tiden skriver om detta ämne som en slags lång följetong. Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Absolut inte. Tvärtom. Jag är så irriterad på mig själv. Och varför då, då?

Det gamla vanliga. Att jag inte vågar stå upp för mig själv. Att jag är mjäkig och håller med när jag inom mig skriker mig hes: NEJ! Men det är bara jag själv som hör och jag lyssnar inte ett dugg på mig själv. Jag ler utåt och håller med. 

Jag kan vara väldigt envis när jag verkligen vill försöka uppnå något. Och ibland försöker jag faktiskt försiktigt säga ifrån. Och vad händer då? Jo, istället för att bli tagen på allvar, så blir det sura miner och en  massa anklagelser som inte alls är relevanta. Det retar mig men samtidigt kan jag absolut förstå att personen ifråga beter sig på det viset. För att jag brukar ge mig, jag brukar vilja vara till lags. 

Just nu känner jag bara en stor irritation. För jag vill inte ge mig. Men jag känner mig själv och vet att jag kommer att falla till föga och göra det jag inte vill göra.