Ibland gör jag såklart (precis som alla andra) sådana fel och misstag som får stora konsekvenser. Vissa misstag skapar färre och mindre problem, så dem kan jag väl leva med. Men när jag gör stora misstag pga slarv eller glömska så är det svårt att acceptera. Jag önskar givetvis att jag gjort annorlunda men då är det så dags och jag får stå mitt kast. Ibland (ofta) får jag lära mig den hårda vägen. Det kan kännas så hopplöst. Jag menar, varför kan jag aldrig lära mig?!
Även om jag försöker tänka att det ändå inte är hela världen, så retar jag mig såklart. Jag tror att det är mänskligt att reagera så.
Det jag däremot inte gör är att reagera med stor affekt. Jag håller mig väldigt lugn utåt. Men inombords blir det såklart kaos. Ibland tror jag att det vore sundare att få ut alla känslorna på något sätt. Skrika, gråta, hoppa, studsa, skrika i en kudde eller något liknande. Men jag blir istället bara helt stum och stel.
Visst kan jag bli arg. Absolut. Jag är ju inte precis något helgon. Men det ska gå väldigt långt innan jag blir så arg att jag inte kan låta bli att visa ilskan utåt. Om jag tappar kontrollen inför någon annan så skäms jag något oerhört efteråt. Men om jag är ensam så kan det istället kännas väldigt skönt att få ut alla känslor av frustration.....
Kommentarer
Skicka en kommentar