Den starka

 

Jag läste en intressant artikel på "Utforska sinnet". Den handlade om att vara den starka i en familj. Att det inte enbart är positivt utan kan vara en börda.

Själv känner jag mig inte stark, i själva verket känner jag mig ofta väldigt svag. Dock är det väl så att jag många gånger låtsas vara mycket starkare än vad jag är. Jag minns vad min mormor sa till mig en gång för många år sedan. Hon sa att hon inte kunde förstå hur jag kunde vara så glad trots allt jobbigt jag gick igenom (jag gick då igenom en jobbig skilsmässa). Hon sa det inte alls på något negativt sätt och jag minns att jag efter vårt telefonsamtal funderade länge på vad hon sagt. Självklart var det så att jag inte klagade när jag ringde till henne utan jag försökte att låta glad och vara "som vanligt". Jag tror att det är detta som gör att jag ofta ses som den starka. Att jag inte visar utåt hur jag verkligen mår inombords. 

I artikeln läser jag att den starka många gånger tar på sig denna roll för att de gärna vill hjälpa till. Men när man sedan alltid förväntas att vara den som tar tag i och fixar och ordnar och stöttar, ja, då blir det inte riktigt bra. Om man inte vill eller kan eller orkar ta på sig att hjälpa, trots alla förväntningar så är det lätt att man gör det ändå. För att man känner skuld om man inte skulle göra det. Denna skuld kommer både från sig själv och för omgivningen som är van vid att man ska ställa upp. 

Att jag känner mig träffad av denna artikel behöver ju inte betyda att alla i min omgivning tycker att jag är "stark". Det är kanske bara något som jag har fått för mig....