Fördomar

 

De här ledsamma fördomarna om psykisk ohälsa är tunga att förhålla sig till:

Ryck upp dig.

Du inbillar dig.

Du överdriver.

Du är så känslig.

Det är bara att bita ihop.

Du säker bara uppmärksamhet.

Du kan inte må dåligt, du skrattar ju.

Du ser ju inte ut att må dåligt.

Ta dig i kragen.

Tänk lite positivt istället.

Dessa meningar läste jag i ett inlägg på Instagram. Det är många som får höra detta mer eller mindre varje dag eller åtminstone regelbundet. Jag blir så trött på att jag och andra som mår dåligt ska behöva stå till svars för det. Det är inget man väljer. Senast igår fick jag av en bekant höra att jag borde vara lite gladare och inte vara så negativ. När jag hör sådant så ger jag mig inte in i någon diskussion. Jag känner bara att det liksom inte skulle bli något bra av det, snarare tvärtom. Så jag säger bara att jag givetvis ska försöka vara lite mer positiv. Inom mig skriker jag dock, det känns så förnedrande att bli behandlad så nedlåtande. Och ja, kanske överreagerar jag. Personen som säger så kanske genuint hoppas att jag ska må bättre av att "inte vara så negativ". Det är kanske svårt att förstå att jag faktiskt bara inte kan bestämma mig för att vara kvittrande glad.