Överväldigande

Ibland känns allting bara överväldigande. För mycket av allt. Överallt. Då vill jag bara krypa in i min egen lilla bubbla. Egentligen tänker jag att det är sunt. Men hur ofta kan vi göra så i livet? Jag tänker att ofta har vi så många måsten, både sådant som vi faktiskt har krav på oss utifrån att göra eller prestera. Men även våra egna krav på oss själva. Jag inser mer och mer att det inte går att hålla på så och jag förstår varför jag känner att jag inte kan hänga med i samhällets och omgivningens alla olika krav. Jag har under alla år kämpat för att passa in, trots att jag har känt att jag faktiskt inte gör det. Nu känner jag att jag måste försöka "hoppa av".. Jag klarar det helt enkelt inte längre. Klarar inte den yttre pressen. 

Min tanke är att jag verkligen ska försöka förverkliga mina drömmar om det som jag verkligen vill göra. Det som är jag. Innerst inne. Det väntar på att få komma ut. Känner att det är dags nu. Trots att jag egentligen har både dålig självkänsla och dåligt självförtroende så känner jag ändå så starkt att jag ska försöka våga. Om det går bra är det ju toppen. Om det inte går bra, ja, då har jag i alla fall gjort ett försök. Och jag fastnade för vad någon klok person har skrivit; att man behöver inte berätta för hela världen vad man faktiskt är på väg att göra. Om man har tur så har man någon fin och stöttande person som man kan berätta för men det räcker att berätta för just denna person. För det finns alltid de där negativa personerna som då kommer att ifrågasätta om man verkligen vet vad man gör och man blir verkligen inte hjälpt av alla dessa negativa kommentarer.....