Vill göra så mycket men orkar göra så lite.
För tillfället orkar jag knappt läsa mer än någon sida i en bok eller tidning innan jag känner att jag tappar koncentrationen. Trots att jag så gärna vill läsa. Men det är precis som att hjärnan inte riktigt orkar ta in texten.
Det är såklart inte bara läsning som är ett problem. Jag får tvinga mig till att ta itu med sådant som måste göras. När jag lyckas få något gjort så försöker jag uppmuntra mig själv för att verkligen förstå att jag gjorde något bra. Även om det bara var något väldigt litet.
Den där totala tröttheten tillsammans med håglösheten. Jag tror att det kanske, möjligtvis är ett slags utmattningssyndrom. Tidigare har jag trott att man bara kan få utmattningssyndrom om man arbetar alldeles för mycket och knappt får någon tid för återhämtning. Nu har jag lärt mig att det inte alls behöver vara så utan även kan bero på sorg, PTSD, trauma eller något annat känslomässigt.
Jag återfick lite av tron på läkare när jag såg ett tv-program där en läkare uttalade sig om att det inte alltid syns på en om man är utmattad. Man kan le, man kan vara kvick i tanken i ett samtal. Allt sådant bör en läkare ta i beaktning och inte bara gå på hur man ser ut, att man kan vara snyggt klädd och har fönat håret. Men trots att man ser pigg och "snygg" ut så är det bara utsidan. Insidan kan säga något helt annat och det måste läkaren vara lyhörd för. Det är inte heller försvarbart att tvinga patienten tillbaka till arbete så fort som möjligt. Det tar tid. Lång tid, att komma förbi en utmattning. Det är inte som en influensa, som går över på en vecka.
Tyvärr har jag aldrig lyckats träffa på någon läkare som har koll på detta.
Kommentarer
Skicka en kommentar