Hur många gånger har jag inte skrattat ett onaturligt och nervöst skratt?! Inte för att det har varit något roligt utan för att jag inte har vetat riktigt hur jag ska göra eller vad jag ska säga. Det är inte så att jag har bestämt mig för att skratta, det har bara kommit av sig själv. Tror att det kan vara någon slags försvarsmekanism som kommer fram vid osäkerhet i sociala situationer.
Och ja, jag har blivit ifrågasatt. Oftast inte med en gång, för då har folk bara tyckt att jag varit jättekonstig. Utan efter ett tag, ofta efter flera år. Då har jag fått höra att de har tyckt att jag varit jättekonstig som har skrattat utan att något har varit roligt. Det har varit jobbigt att bemöta detta, för jag har ju faktiskt inte kunnat förklara varför jag skrattat! Och det kan vara oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att våga säga att det faktiskt har handlat om osäkerhet. Så jag har svamlat fram någon förklaring som knappast har gjort saken bättre.
I tidningen "Modern psykologi" nr 7 (2022) läste jag att skratt är viktigt för att binda människor samman och att det är som ett socialt klister. Så jag tänker att det inte är så konstigt att jag har skrattat i obekväma situationer.
Vidare läste jag att det faktiskt är vanligt att man kan börja skratta hos psykologen när man berättar något som är svårt eller jobbigt.
Sigmund Freud menade att skrattet är ett försvar mot det psykiskt smärtsamma och man har ju hört talas om att personer som börjat skratta hysteriskt när de varit med om hemska olyckor eller befunnit sig i jobbiga situationer, som på t ex en begravning.
Vi vet aldrig hur vi kommer att reagera i en oväntad och jobbig situation, så det är viktigt att vi försöker vara förstående mot varandra.
Kommentarer
Skicka en kommentar