Efter några dagars paus påbörjar jag ett nytt inlägg här. Det har varit mycket runtomkring som har gjort att jag inte riktigt har orkat skriva. Ibland blir det bara för mycket av allting och det är inte heller alltid det finns en "riktig" orsak till att man inte mår så bra.
Jag hade en sådan dag häromdagen och det var tungt. Eftersom jag haft sådana dagar med svår ångest många gånger så vet jag att det går över och jag blir inte längre rädd, även om det kan kännas som att det knappt går att andas.
Impulsen för mig i sådana lägen är att lägga mig under en filt och bara låta det gå över. Men sällan går det att göra så, för märkligt nog har jag något jag måste göra just sådana dagar. Så jag gör det som jag egentligen inte alls tror är bra i längden, för allt sätter sig i kroppen på något vis. Jag tar på mig leendet utåt och låtsas som ingenting, trots att det stormar inombords. Men när jag lovat att göra något/hjälpa någon så har jag så oerhört svårt att ställa in. De enda gånger jag känner att det är okej att ställa in något är om jag blir sjuk "på riktigt".
Många gånger är jag förundrad över hur jag verkligen kan klara av detta utan att det syns eller märks. Kanske är det så att det beror på vem jag ska träffa för jag kan tänka mig att om det vore någon som är högkänslig så skulle den personen känna av mina energier. Eller så är det så att personen ifråga är så inne i sig själv så att han/hon inte märker av något alls utom sig själv.
Idag är det dags igen att hjälpa denna person och det känns väl inte jättekul att spendera hela lördagen där men jag har ju lovat.
Nu låter det som att jag tycker synd om mig själv och söker sympatier men så är det absolut inte. Det är bara ett konstaterande helt enkelt.
Kommentarer
Skicka en kommentar