Tänk vad vi klarar av!

 

Tänk så mycket vi klarar av trots allt. Även om vi inte tror att vi ska orka eller klara så tunga saker som vi faktiskt klarar av och går igenom. 

Kanske är det någon slags överlevnadsinstinkt som vi har och som tar över när det är som svårast. Och inte bara i de allra svåraste stunderna, tänker jag. Utan även sådant i vardagen som kan kännas oerhört jobbigt att ta sig igenom. Men ändå gör vi det på något sätt. Det kan bli ungefär som vi tror eller på ett helt annat sätt. 

Det är lätt att måla upp jobbiga scenarion när vi är oroliga för något. Många gånger går det lättare än vad vi har trott och varit oroliga för. Men så är det inte alltid. Och jag tänker att vi måste få känna det också, att det faktiskt blev svårare och kanske helt annorlunda än vi ens hade kunnat föreställa oss. 

Vi måste inte hålla skenet uppe och säga att "det var inte så farligt", om vi faktiskt tyckte att det var superjobbigt. Problemet är ju att vi förväntas hålla skenet uppe. Omgivningen tycker ofta att det är väldigt obekvämt om vi faktiskt säger som det är. Jag har skrivit om vita lögner flera gånger och ibland behöver vi dessa vita lögner. Men ibland behöver vi faktiskt få lov att säga precis som det är! Att vi är ledsna, att vi är helt utmattade, att vi är rädda, nervösa, oroliga, har ångest eller vad det nu är. 

Jag upplever det som att det är väldigt få personer som klarar av att höra att vi är ledsna, har ångest osv. Dessa människor behöver vi därför vara väldigt rädda om ❤