Att gå på känslan

 

Att gå på känslan. Att följa sina egna tankar och drömmar. 

Det låter enkelt. Det låter självklart.

Varför är de då så svårt? Eller, det ÄR kanske inte svårt. Det KÄNNS svårt. För att man ofta är rädd för att ta steget. Man vågar inte. Trots att man innerst inne brinner för något, så vågar man inte. Jag kan bara tala för mig själv men jag har insett att när jag inte vågar göra det mitt hjärta brinner för så handlar det inte om mig själv i första hand. Utan att jag inte inför omgivningen vågar stå för det jag önskar och vill. Trots att jag ändå någonstans faktiskt tror mig ha de kunskaper och erfarenheter som krävs.

Jag fick mig en tankeställare igår när jag hörde att en bekant verkligen har vågat följa sina drömmar. Nu har hon utbildat sig och öppnat eget inom det hon brinner för. Jag blev så glad för hennes skull. Samtidigt blev jag lite sorgsen för att jag själv står och stampar och inte vågar ta steget. Visst, jag är inte så ung längre men inte lastgammal heller och min bekant som vågade, är bara några år yngre än jag. 

Varför vågar jag inte? För att jag är rädd för vad andra ska tycka, tänka och säga. Att de ska tycka att jag gör något som övergår min förmåga. 

Samtidigt vill jag inte när jag är 100 år sitta och önska att jag hade vågat. För då är det liksom lite sent....