Som barn var jag "lillgammal". Jag kände mig tryggast när jag umgicks med min mormor och andra äldre personer. Egentligen hade jag ingen aning om hur jag skulle göra för att umgås med barn i min egen ålder och jag hade heller inget intresse av att göra det. Naturligtvis ställde det till problem när jag började skolan. Att jag var blyg och tillbakadragen gjorde inte saken lättare. Men som barn lär man sig och anpassar sig efter hur man bör vara och göra. Jag lyckades väl någorlunda men inte helt och hållet och ärligt talat har jag nog fortfarande inte lärt mig....
Vad jag vill ha sagt med detta är väl egentligen mest att jag är så trött på alla förväntningar på hur man "ska" och "bör" vara. Jag har alltid haft svårt att passa in och förut var det en stor sorg hos mig. Att jag inte riktigt kunde hitta min plats i tillvaron.
Efter mer än femtio år på denna jord har jag insett att även om jag fortfarande många gånger känner mig osäker i sociala situationer och fortfarande har svårt att passa in och fortfarande är enormt konflikträdd, så finns det ändå en del områden där jag känner att jag inte orkar försöka passa in.
För jag tror att det inte är meningen att min livsväg ska vara som alla andras. Min livsväg är min egen och det är där jag ska befinna mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar