Igår skrev jag om ifall jag skulle gilla mig själv om jag träffade mig.
Några timmar senare sattes dessa tankar verkligen på sin spets när jag fick ett meddelande från en person som tagit illa vid sig för att jag inte hört av mig på ett tag och ifrågasatte mig för detta. Jag har lärt mig att det aldrig är bra att gå i försvarsställning när jag får kritik, utan jag försökte vara tillmötesgående och förstående och förklarade att vissa omständigheter gjort att jag inte riktigt orkat höra av mig.
Jag fick då till svar att självklart ska jag inte känna mig tvingad att höra av mig och att jag ska vara mig själv. Samtidigt kom det även fram lite inlindad kritik och där och då kände jag det här med att man säger en sak men menar en annan. För det är så lätt att säga att en person respekterar en och att man ska vara som man är. Men bara fram tills dess att man gör något som vederbörande inte gillar. Detta tycker jag inte är att respektera. Sedan beror det självklart på vad det är. Jag säger inte att man ska godta allt. Självklart inte. Men var går då gränsen? Jag vet faktiskt inte för jag har upplevt så många gånger att människor tycker om mig så länge jag är följsam men när jag inte är som jag borde vara i deras ögon, så är jag inte längre omtyckt.
Ju äldre jag blir, desto mindre bryr jag mig om det där med att försöka vara omtyckt av "alla". Men jag har fortfarande mycket kvar att lära när det gäller detta, jag är fortfarande "duktig" på att försöka vara till lags alldeles för ofta.
Kommentarer
Skicka en kommentar