Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; jag har absolut inget emot positiva affirmationer och positiva tillrop. Men jag känner att ibland blir det bara för mycket. Det blir lite som så, att det känns som att det inte är okej att man inte alltid är så sprudlande glad och positiv.
Det händer saker i livet som inte är så positiva och då måste man få lov att vara ledsen och sörja.
Jag funderar lite över varför jag blir så provocerad av dessa positiva tillrop och uppmaningar att se positivt på tillvaron. Jag tror att det är för att jag känner att det beror på att de människor som kommer med dessa tillrop, inte tar mig och mina känslor på allvar. Det känns också som att dessa personer har en massa förväntningar på att jag ska vara glad. Alltid. Och varför det? Jo, jag skulle gissa att det handlar om att det blir jobbigt för dem om jag inte är glad, för de vet inte hur de ska förhålla sig till mig då. En annan orsak är nog att de då även känner att jag inte orkar vara där fullt ut för dem....
När de dessutom ger mig skuldkänslor genom att säga att "du har faktiskt mycket att vara tacksam över", ja, då känner jag att jag inte har rätt att vara ledsen. Men det ena utesluter inte det andra. Jag är tacksam för det jag har men livet är inte på topp alltid.
Varken för mig eller för någon annan.
Kommentarer
Skicka en kommentar