Jag kan ju bara tala för mig själv men jag kan känna skam när jag känner mig annorlunda. När jag märker att någon annan tycker att det jag gör, säger och tycker är fel. Jag har då märkt att jag förtvivlat försöker förklara mig och be om ursäkt och lova att förändra mitt beteende. Utan att egentligen fundera över om det verkligen är jag som är fel. Jag tänker att mycket beror ju på hur man uppfattar saker och vad man har med sig i bagaget.
Tidigare har jag tänkt att mitt beteende när det gäller detta ligger i att jag strävar efter att bli omtyckt. Men jag har märkt på senare år att jag även gör detta inför människor som jag egentligen inte har någon nära relation till. Men som jag ändå känner att jag "måste" ha en god (dock inte känslomässig) relation till.
Ibland önskar jag att jag kunde strunta i vad andra säger, att jag kunde vara mig själv i alla lägen. Samtidigt tänker jag att det är nog inte så enkelt. Man kan ju inte bete sig hur som helst. Men kanske är det nog bra att träna lite på att våga säga vad man tycker utan att vara rädd för att någon annan ska tycka att det man säger är fel. Så länge man inte är elak så har alla rätt till en åsikt. Sedan kanske man inte alltid behöver skrika ut sin åsikt. Det beror ju lite på i vilket sammanhang man befinner sig i och vad åsikten handlar om. Jag tycker inte att man medvetet ska såra en annan människa.
Kommentarer
Skicka en kommentar