Jag tror att många av oss växer upp med att få höra att man ska tala sanning och man ska vara ärlig. Det är dock inte alltid så lätt.
Någonstans på vägen lär vi oss ändå att inte alltid vara så sanningsenliga....
Jag tycker att det är lite intressant att fundera över var detta kommer ifrån, för jag har ett minne från när jag var liten och hade fått marsipan som var formade som olika frukter och grönsaker. Dessa lekte jag med men kom på efter ett tag att man faktiskt kunde äta dem och att de dessutom var goda.. Jag förstod dock så mycket som att tanken var att jag skulle leka med dem. Enbart. Men kunde inte stå emot att ta ett litet bett här och där.
När jag blev påkommen så förnekade jag dock att det var jag som hade tagit dessa små smakbitar. Jag insåg väl inte att det var utom allt rimligt tvivel att det faktiskt inte kunde vara någon annan än jag som hade smakat, haha!
Egentligen förstår jag inte varför jag minns detta så tydligt, jag kan inte ha varit mer än fem, sex år. Visserligen minns jag en hel del från när jag var i den åldern men jag vet inte varför jag minns detta så väldigt tydligt. Kanske för att jag vet att jag gjorde "fel" genom att inte tala sanning.
Jag tror att jag lärde mig ganska tidigt att använda mig av vita lögner och jag är övertygad om att det handlade om att det var viktigt för mig att göra rätt. Att jag genom att göra det rätta och vara duktig, gjorde mig omtyckt.
Kommentarer
Skicka en kommentar