Igår skrev jag om avundsjuka och jag tänkte fortsätta lite på det temat och dela med mig lite om vid vilka tillfällen jag faktiskt blir avundsjuk. Jag tycker dock att det är viktigt att skilja på avundsjuka och missunnsamhet, för jag tycker att det är två olika saker även om de till viss del kan hänga ihop.
Jag kan känna lite avundsjuka när jag ser och upplever hur starka band vissa personer har med varandra. Inte så att jag missunnar dem att ha det. Absolut inte. Det jag känner är istället lite sorg när jag känner att jag inte är involverad i ett sammanhang på samma sätt som andra.
Jag ska ta ett exempel. För ett tag sedan var jag på en tillställning. Jag kom dit ensam och bara det kändes lite läskigt, även om jag känner värdparet och även en hel del av gästerna. När jag sedan hälsat på alla så visste jag inte riktigt var jag skulle ta vägen. Jag vill inte tränga mig på när jag ser att några personer sitter och är inne i ett samtal, så i sådana sammanhang sätter jag mig/ställer mig lite vid sidan om. Jag är ju verkligen inte bekväm i sociala sammanhang! Har så svårt att småprata och hitta på samtalsämnen.
Värdinnan var uppmärksam och tyckte att jag skulle sätta mig med henne, hennes dotter och några väninnor. Och ja, visst var det trevligt. Jag log och skrattade men sa inte så mycket själv. Det behövdes i och för sig inte för de andra pratade så mycket. Men jag kände inom mig att jag inte bidrog med något alls i samtalet och det stressade mig. Samtidigt vet jag ärligt talat inte om någon hade låtit mig få en syl i vädret, haha.
När folk började bryta upp så uppkom nästa problem. Jag ville rusa iväg så fort som möjligt men kände att det skulle vara oartigt, så jag stannade en stund till tillsammans med några andra och gick när de gick. Då kändes det inte som att jag gick för tidigt men inte heller att jag stannade kvar för länge.
När jag cyklade därifrån var jag trött och faktiskt även lite ledsen. Det tar på krafterna att försöka vara social och glad och jag kände att jag (som vanligt) inte varit så bra på det. Det jag även kände var lite sorg över några personer som jag suttit med under flera timmar inte sa hejdå när de gick. Naturligtvis tackade de värdparet och sa hejdå till de andra och jag förstår att det inte är helt lätt att komma ihåg vilka man sagt hejdå till eller inte. Och det är ju inte så viktigt egentligen och jag tror att det jag reagerade på var att jag insåg att jag inte gjort något intryck på vederbörande. Och det är ju i sig inte något konstigt alls men då i den stunden kände jag mig sårbar och trött och obetydlig. Sådant som man absolut inte vill erkänna, Inte ens för sig själv. Så anledningen till att jag kände mig lite avundsjuk var nog att jag förstod att jag saknar att vara en viktig del i ett sammanhang. Samtidigt var jag så glad för de andras skull, för jag såg och upplevde verkligen hur nära de står varandra och hur mycket de betyder för varandra. Jag unnar dem verkligen den fina vänskapen de har. Och jag förstod ju att jag blev inbjuden att sitta med dem enbart för att värdinnan inte ville att jag skulle sitta i "utkanten".
Det jag önskade mest av allt då var att få cykla hem men det gick inte för jag hade ett annat åtagande på kvällen och hann inte cykla hem och ladda om batterierna. Så det var bara att ta ett djupt andetag och klistra på leendet igen.
Kommentarer
Skicka en kommentar