Du springer som en skållad råtta för att hjälpa och finnas till hands för andra. Och det är ju helt okej om det är så du vill ha det. Att du själv känner att du vill vara hjälpsam och att detta i sig gör att det känns bra.
Men när det blir ett tvång, då känns det inte bra. Jag upplever att det oftast inte uttrycks som ett tvång från någon men du känner ändå dig ändå tvingad att ställa upp. För att du vill vara snäll. Du vill inte vara besvärlig. Du vill inte uppfattas som "ohjälpsam" (hittade inget bättre ord just nu).
Du har kanske bjudits på middag eller på fika och då kan det kännas väldigt svårt att neka när någon ber om hjälp, även om denna hjälp känns svår för dig att ge. Vissa människor ger en skuldkänslor. De kanske inte säger något rakt ut men ger lite pikar som t ex "jag som gjort så mycket för dig", "jag bjöd ju faktiskt på detta", "jag får väl göra det själv då". Och så kommer det en djup suck som man verkligen inte kan missa. Denna suck som betyder att de tycker att man är taskig om man inte hjälper till.
Ibland känns det jättebra och lätt att hjälpa någon. Andra gånger känns det väldigt jobbigt. Det kan bero på vem det är som vill ha hjälp och vad vederbörande vill ha hjälp med.
Jag har ingen lösning på detta problem, då jag fortfarande kämpar med sådana situationer, jag ville bara med detta säga att det kan vara oerhört svårt att skapa sunda gränssättningar.
Kommentarer
Skicka en kommentar