Många människor har svårt för att prata om det som kan upplevas som lite obekvämt och jobbigt. Som t ex sorg och döden.
Vi är nog många som vid olika tillfällen inte har vetat riktigt hur vi ska närma oss någon som drabbats av en sorg och/eller förlust. Där är det lättast att inte säga något alls. Att hålla sig undan. Jag är absolut inget undantag, jag har gjort det. Just för att jag har varit rädd och inte vetat hur jag ska tackla det. Jag har ju inte velat göra det värre för personen ifråga.
Men med egna erfarenheter har jag lärt mig att man sällan eller aldrig kan göra det värre. Det värsta har ju liksom redan hänt. Däremot kan det betyda oerhört mycket att någon hör av sig eller säger något. Man behöver inte vara rädd för att störa. För om man inte orkar svara i telefon eller svara på smset, så gör man inte det i den stunden. Men när man orkar, så svarar man. Ibland orkar man inte prata men det går ju lika bra att svara med ett sms.
Att våga starta upp en konversation med någon som sörjer och prata om den som inte finns längre betyder oerhört mycket. Man vill prata. Man behöver prata. Men man kanske inte själv som sörjande vill ta upp konversationen, då man vet att man kan uppfattas som obekväm.
Kommentarer
Skicka en kommentar