Det kan vara svårt att hitta balansen.
Jag kan känna oro för att t ex vara "för mycket". Att prata för mycket om sådant som kan uppfattas som ointressant för andra och därmed anses som en ältande person. Att uppfattas som egoistisk. Att inte vara tillräckligt snäll eller hjälpsam, snäll, glad eller....
Ja, det går att hitta hur många exempel som helst. Helst vill nog de flesta av oss vara "lagom". Inte för mycket och inte för lite av något. Många av oss är uppväxta med att inte vara till besvär. Vi ska klara oss själva så långt det går. Samtidigt ska vi vara redo att hjälpa andra. Som en scout. Alltid redo!
Många gånger har jag slagit knut på mig själv för att försöka vara till lags. Men hur jag än har försökt, så har det ändå inte varit tillräckligt. Många gånger är det kanske bara jag själv som har uppfattat det så. Jag vet inte.
Jag har funderat mycket på om allt detta bottnar i att jag har ett alldeles för stort bekräftelsebehov? Och om det är så, så känns det väldigt pinsamt. För jag vill inte uppfattas som en person som hela tiden ska stå i centrum och kräva beröm. Samtidigt känner jag inte igen mig i detta, för jag gillar ju verkligen inte att stå i centrum. Ja, jag vet. Jag slingrar in mig i en massa tankar som inte alls överensstämmer med varandra.
Men jag tänker att det är väl kanske så det blir ibland. Alla kan vi väl känna oss förvirrade i våra tankar och inte riktigt veta vilket ben vi ska stå på.
Jag tror att vi måste försöka släppa lite på prestigen inom oss för att därigenom kunna se att vi faktiskt bara är människor som gör så gott vi kan.
Kommentarer
Skicka en kommentar