Igår tog jag tjuren vid hornen och ringde ett samtal till en myndighet. Ett samtal som jag hade skjutit upp under mer än en vecka. Jag vet ju att det knappast blir lättare för att jag skjuter upp något men på något sätt är det värt att vänta med det jobbiga. Annars hade jag ju inte gjort så. Men när ett sådant samtal äntligen är gjort så brukar det kännas som en lättnad efteråt.
Igår blev det inte riktigt så. Även om jag fick det besked jag sökte så kände jag mig så oerhörd dum under samtalets gång. Kvinnan jag pratade med ifrågasatte mig och förstod inte alls vad jag menade när jag försökte förklara mitt ärende. Dessutom kände jag hur irritationen växte genom luren. Detta gjorde naturligtvis inte saken lättare. Det kändes som en evighet innan hon slutligen förstod vad jag försökte säga och innan vi kom till den punkten så både stakade jag mig och tappade tråden flera gånger.
Jag drog en djup suck när samtalet äntligen var avklarat. Samtidigt kände jag mig väldigt skamfylld och väldigt dum. Kände att jag varit så oerhört dålig på att förklara och uttrycka mig.
Troligtvis kommer jag aldrig mer att prata med denna kvinna och hon har så många samtal varje dag så jag tror knappast att hon kommer att minnas mitt svamlande hur länge som helst. Så frågan är varför jag kände mig så oerhört dum? Jag "borde" ju ha kunnat släppa det direkt.
Jag inser nu när jag tänker vidare på det, att det har hänt många gånger att jag har haft svårt att släppa skamfyllda händelser. Vissa saker som har hänt för många år sedan, kan jag helt plötsligt ihåg och då översköljas av skam eller skuld.
Det är konstigt hur vissa saker bara kan hoppa upp från det undermedvetna när man minst anar det.
Kommentarer
Skicka en kommentar