Negativitet

 

"Vilket tråkigt väder!", "Jag har det så jobbigt", "Jag vet inte hur jag ska orka med allt jag måste göra", "Alla är otrevliga mot mig".

Ja, listan kan göras lång med sådant som vissa människor älskar att vara martyrer och som tar fram precis allt negativt som de överhuvudtaget kan komma på. 

Jag tror att tanken bakom detta är att man ska tycka synd om dem och spä på deras martyrskap. Men ofta är det samma människor som säger likadant varje gång man pratar med dem och då blir det till slut oerhört tröttsamt att lyssna på detta. Jag kan inte riktigt hantera detta för jag känner bara att jag inte klarar av att lyssna på det och jag är orolig för att jag inte ska klara av att hålla allt jag skulle vilja säga inom mig. 

Ibland pyser det liksom över och med fasa hör jag mig själv snäsa av vederbörande. Direkt inser jag vad jag har gjort och börjar direkt släta över.

 Fast egentligen är det oftast onödigt, för jag har insett att personen jag pratar med är så inne i sig själv och sitt eget, att hen inte har uppmärksammat det jag har sagt....

Det jag menar med detta inlägg är att det är tröttsamt med människor som bara är så inne i sig själva att de inte kan se hur andra har det.

Det är något helt annat när man har en dialog och berättar för varandra hur man har det och hur man mår. Det är inte att gnälla, det är att dela med sig och stötta varandra. Då är det ett givande och tagande och båda lyssnar på varandra.