Jag tänker att man inte alltid behöver dela med sig av alla sina tankar och känslor och åsikter.
Dels känner jag att om man är för snabb med att berätta något så kan man sedan ångra sig. Och när man redan sagt något går det ju inte att få det osagt. Och dels känner jag att man kan inte alltid förutsätta att alla är jätteintresserade av vad man har att säga.. Jag tänker också att vissa saker som man har åsikter om faktiskt kan såra någon.
Någon skulle säkert säga emot mig här och mena att man faktiskt har rätt att säga vad man tycker och tänker. Och absolut. Jag menar inte att man hela tiden ska begränsa sig. Men ibland tycker jag att det är på sin plats att göra det. Man behöver inte gå längre än till sig själv och fundera över om man skulle uppskatta om någon gång på gång har åsikter om sådant som egentligen kan kännas väldigt privat. Som jag säkert har skrivit tidigare, så är det ofta dessa personer som tycker att de har rätt att kritisera allt och alla som är de som tar mest illa upp av alla om någon någongång skulle kritisera dem.
Och de där vardagliga sakerna som vissa envisas med att dela med sig av. Jag känner att jag gärna tar del av detta när det gäller de som jag räknar som mina närmaste. Men när jag tvingas att i detalj ta del av vad andra äter till frukost, att de är dåliga i magen, vad de tycker om allt och alla, ja, då blir det tröttsamt. Men jag förstår ju samtidigt att dessa personer tyst skriker efter uppmärksamhet och känner sig ensamma.
Det är en svår balansgång för man vill ju inte såra någon. Samtidigt har man ju faktiskt inte orken att låtsas vara entusiastiskt lyssnande närhelst dessa personer bestämmer sig för att dela med sig av sitt liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar