Jag vaknade med ett slags "mantra" idag, några ord som jag tänker om och om igen. Orden var: "Ta hand om dina känslor".
Jag tror att jag på något sätt har processat något under natten och därför vaknade med dessa ord inom mig. Mitt undermedvetna vill nog säga mig något.
Är medveten om att jag under en lång tid nu har varit dålig på att ta hand om mina känslor. Jag har liksom skjutit undan dem för att det har varit för jobbigt att stanna i känslorna. Och kanske också för att jag skulle bli för jobbig för omgivningen om jag skulle ge uttryck för mina känslor.
För ärligt talat, många människor är väldigt dåliga på att hantera när någon blir känslosam. Snabbt börjar de försöka uppmuntra, i viss mån även trösta. Men det enda som behövs är egentligen bara att någon lyssnar. Men ska inte fastna i detta nu!
Det jag känner att jag vill ha sagt med detta är att det finns så fina personer som verkligen INTE blir rädda när man delar med sig om det jobbiga och det är fantastskt.
Men det jag vill säga med detta inlägg är att det är så lätt att fastna i det här att man kämpar så hårt för att inte visa eller säga hur något som någon säger kan påverka en. Jag tar emot utan att säga något, trots att jag skriker inombords när jag tycker att något är helt fel. För jag vill inte "ställa till" med något. Det handlar inte om att jag vill verka bättre än någon annan eller "duktig". Det är bara det där gamla vanliga att jag inte vill vara besvärlig eller jobbig eller ta för mycket plats. Och nej, det är inte synd om mig, det är inte därför jag tar upp det. Jag tar nog bara upp det för att det känns som att jag håller på att spricka och jag måste få ut det på något sätt. Och kanske kan det också bli lite igenkänning hos någon annan.
Igår fick jag en kommentar om att jag och andra som har det dåligt ekonomiskt ställt, faktiskt bör låta bli att använda pengar till nöjen. Detta kändes provocerande, då det sista jag gör är att använda mina pengar till nöjen. Jag är ju en riktig "hemmaråtta", jag älskar att vara hemma och jag vet inte när jag senast var ute i "nöjeslivet". Om jag någon enstaka gång köper en latte ute på stan, är det verkligen att vara ute i nöjeslivet? Jag tycker inte det men jag kan ju ha fel. Samtidigt kan jag ju också tycka att verbörande inte har med det att göra. Den enda som får ta konsekvenserna av det eventuella "slöseriet" är ju faktiskt jag själv. Detta kunde jag ju ha sagt, på ett snällt och respektfullt sätt. Men jag bet ihop.
Självklart skapade detta känslor hos mig. Alla möjliga känslor. Frustration. Men jag stoppade undan känslan. Och det är ju så, att när man gång på gång trycker undan känslor så lagras de ju.
Och det känns lite som att nu är det dags att försöka börja ta hand om alla dessa känslor. Det undermedvetna har inte fel.
Kommentarer
Skicka en kommentar