En av anledningarna till att vi ger upp ibland utan att ens försöka nå våra drömmar, är samhällets och andra människors förväntningar.
Redan som barn lär vi oss att göra det som förväntas av oss och naturligtvis ska vi lära oss vad som är rätt och fel och samhällets regler, lagar och normer. Annars skulle det naturligtvis bli totalt kaos.
Men när vi har gjort allt det där som förväntas av oss så kan många av oss känna en stor tomhet. Vi längtar efter något mer. Något som vi tror att vi inte kan få eller göra. Vi tänker att vi inte har rätt förutsättningar. Att vi inte har tillräckliga kunskaper.
Inom oss fortsätter vi att känna en längtan. Ibland med ett hopp. Ibland med en förtvivlan.
Vi har en mycket större potential än vad vi vågar tro. Alla har vi något som vi kan utveckla vidare. Oavsett om det är något kreativt som att måla tavlor eller kanske fotografera. Kanske tycker vi om att skriva. Och allting kräver inte att vi har en massa pengar för att göra något.
Allting börjar med ett litet steg. Ett litet streck på ett papper. Ett par bokstäver eller vad det nu handlar om.
Ibland kan det såklart handla om något annat än att vi vill vara kreativa. Det kan vara att vi känner att vi gärna vill söka ett annat arbete men ofta tvivlar vi på om vi har alla de där meriterna som efterfrågas i anställningsannonserna. Jag tänker att vi ofta kan så mycket mer än vad vi tror, även när det gäller yrkeslivet.
Någonstans måste vi börja. Vi behöver inte kasta oss ut i det stora direkt. Vi kan ta några små steg först. För att känna oss för.
Och känna att vi faktiskt kan!
Kommentarer
Skicka en kommentar