Alla hamnar vi väl ibland i situationer där vi känner oss väldigt obekväma. Om vi måste prestera något, om vi har ögonen på oss av olika anledningar.
En av mina sådana obekväma situationer är när jag ska prata inför en grupp av någon anledning. Det behöver inte vara i något större sammanhang men om jag inser att fler än tre personer lyssnar på det jag säger, då känner jag hur jag börjar svamla och prata totalt osammanhängande. Ju mer jag hör mig själv svamla, desto mer krånglar jag in mig i orden. Efteråt har jag inte en aning om vad jag har sagt.
Efteråt har jag svårt att lyssna på de andra, för jag överskjöljs av skam över det jag har sagt. Eller rättare sagt, försökt säga. Även om jag inte vet jag har sagt.
Kommentarer
Skicka en kommentar