Förra året, 2023, dog 1617 personer i suicid i Sverige och antalet har ökat sedan tidigare år.
Och som alltid är det många närstående som blir lämnade kvar i sorg och förtvivlan.
Ibland säger de efterlevande att det kom som en blixt från en klar himmel. I andra fall ligger det en lång tid av psykisk ohälsa bakom. Oavsett vilket så är det en enorm chock att få uppleva att någon närstående har tagit sitt liv.
Naturligtvis ser alla självmord olika ut och alla bär på sin berättelse och vi som efterlevande påverkas på olika sätt. Vi kan uppleva oerhörda katastroftankar vid alla möjliga tillfällen och tro att det värsta kan hända när som helst. Ett telefonsamtal från ett nummer vi inte känner igen kan få hjärtat att börja rusa, om det ringer på dörren när vi absolut inte väntar någon kan framkalla panikkänslor och på några sekunder kan vi utmåla ett scenario om att det utanför dörren står ett par poliser för att ge ett tragiskt besked.
Vi kan drabbas av en oerhörd trötthet. Vi kan drabbas av PTSD, även om det är väldigt svårt att få det diagnosticerat. Vi kan känna ett stort behov av att dra oss undan. Vi kan också känna oss väldigt ensamma, även runt andra människor. För vi känner oss snabbt tvingade att sluta prata om självmordet eftersom omgivningen tycker att det är jobbigt och olustigt. De tycker att vi fastnar och att vi ältar och de uppmanar oss att "gå vidare".
Men jag vill inte "gå vidare". Jag vill inte lägga det bakom mig. Jag vill inte glömma.
Jag vill hedra alla dessa personer som inte orkade leva. Jag kan aldrig förstå hur svårt de hade det i den stunden och innan den stunden.
Men genom att uppmärksamma hur vanligt och oerhört sorgligt det är, så hoppas och vill jag att de människor vi har mist, blir ihågkomna.
Kommentarer
Skicka en kommentar