Jag läste klart min gamla dagbok idag.
Bland annat skrev jag sådant som att jag undrade vad som skulle hända under livets gång.
Ett utdrag: "Ibland funderar jag på hur mitt liv ska bli, vad jag egentligen ska göra. Snart måste jag ju ut i livet på riktigt. Flytta hemifrån, skaffa jobb."
Jag tänker att det är tur att man inte vet vad som ska hända en. Naturligtvis har jag upplevt många bra saker och även en del mindre bra. Men jag tror ändå att det är bra att vi inte har någon aning om vad som väntar oss.
Jag upplever att jag på ett sätt har förändrats mycket sedan jag var 18 år och det är ju såklart naturligt och inte konstigt alls. Det vore konstigare om jag inte hade förändrats.
Samtidigt är det så mycket i mitt 18 åriga jag som känns likadant nu som då. Min innersta kärna, kan man kanske säga. Man kan ju inte förändras helt och hållet och bli en helt annan person. Man blir äldre och förhoppningsvis lite klokare men samtidigt är man ju den man är, tänker jag.
Vidare skrev jag: "Från det ena till det andra, jag känner mig vilsen, precis som jag inte vet vilken stig på livets väg jag ska gå. Det känns konstigt att inte veta. Hittills har allting varit så tryggt. Man har vetat att man skulle bo hemma i många år till och nu plötsligt kommer man på att jag har ett eget liv att leva som jag själv vill. Det känns lite konstigt."
Den där vilsenheten har inte försvunnit, den finns kvar. För ibland känner jag mig verkligen vilse i tillvaron.
Fortfarande.
Kommentarer
Skicka en kommentar