Annandag jul och idag är det tjugo år sedan tsunamikatastrofen.
Det har varit minneshögtider både här i Sverige och såklart i sydostasien och på tv har det varit intervjuer med människor som var med och som förlorade nära och kära i katastrofen.
Det går liksom inte att föreställa sig hur fruktansvärt det måste ha varit att ha upplevt denna katastrof. Och det är naturligtvis något som aldrig går att komma över. Precis som vilken annan sorg som helst så går sorg inte över. Den förändras och blir annorlunda och man lär sig att leva med den. Men den går inte över och jag önskar verkligen att fler skulle förstå det.
Det är inget konstigt och det handlar inte om att man fastnar i sorgen. Det handlar om att sorgen blir en del av en själv. Eller så blir den en evig följeslagare. Jag har märkt att det ofta är de som inte har en aning om hur svåra upplevelser faktiskt förändrar en för alltid, som har svårast att förstå.
Det handlar säkert om att de själva tycker att det är jobbigt att hantera att någon annan har sorg. Men om vi alla kunde försöka att normalisera att ha sorg så skulle det inte bli så konstigt och märkligt för omgivningen att försöka förstå och hantera.
Tack för idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar