Jag beundrar människor som vågar vara sårbara.
Människor som vågar säga precis hur de har det. Utan baktankar.
Men, ja, det finns ett "men" här. Och det handlar om dem som istället för att vara ärligt sårbara, är sådana som bara öser ur sig hur svårt de har det och hur synd det är om dem. Det är inte att vara sårbar, enligt mig. Kanske är jag orättvis nu. Men jag tycker mig kunna märka skillnad på äkta sårbarhet och "tyck-synd-om-mig-syndromet".
Om man är äkta sårbar, så ber man inte om att andra ska tycka synd om en. För om man känner äkta sympati och empati för dessa personer, då behöver de inte själva "tvinga" en att känna sympati. Det är stor skillnad.
Kanske är jag kall och hård nu och det vill jag såklart inte vara.
Om någon berättar för mig i förtroende eller har en sådan styrka att de vågar vara sårbara offentligt, då känner jag äkta empati.
Men jag har svårt att känna denna empati med dem som på olika sätt öser ur sig att de anser sig vara orättvist behandlade, att de själva är så snälla och omtänksamma och generösa och ödmjuka. Sådant anser jag att man inte själv säger, utan andra bör säga det om en i så fall.
Jag vet att jag brukar säga att jag inte vill döma människor men nu har jag ändå gjort det och det är väl inte så speciellt trevligt gjort av mig. Det var bara det att jag fick nog och inte orkade lyssna mer....
Tack för idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar