När jag var liten fick jag lära mig att jag var "fel". När det var kvartssamtal i skolan (utvecklingssamtal hette det när mina barn gick i skolan) så fick mina föräldrar höra att mina kunskaper var helt okej. MEN att jag borde räcka upp handen mer på lektionerna och vara mer framåt, då hade mina betyg kunnat höjas.
Hmmm, det var inte så lätt. Jag var blyg. Ville varken synas eller höras.
Idealet var redan då att synas och höras. Annars betydde man inte så mycket.
Även på rasterna fick jag höra av de klasskamrater som var mer framåt: "Var inte så blyg!"
Precis som att det var ett val. Nähä, då ska jag låta bli att vara blyg. Att jag inte har tänkt på det!
Då pratade man inte om introverta eller extraverta. Men innebörden var ju densamma och det känns ledsamt att det än idag är mer accepterat att synas och höras och att man då betyder mer än om man är tyst och tillbakadragen.
Tack för idag!
Kommentarer
Skicka en kommentar