Igår läste jag ett inlägg på Instagram som berörde mig. Det handlade om "Peoplepleasing" och skrevs av inspirationsföreläsare Tomas Gunnarsson. (Hade tänkt bifoga en länk men får det inte att fungera)
Inlägget gick ut på att ifrågasätta varför man nedvärderar att behaga andra. Att man faktiskt kan göra både och. Dvs att både finnas för andra men att inte glömma bort sig själv.
Jag har skrivit om detta tidigare men jag har inte kunnat sätta ord på det på detta viset. Jag brukar ju vara tydlig med att jag vill hjälpa andra men att jag har väldigt svårt med gränsen mellan att att klara av att hjälpa utan att känna att jag utplånar mig själv och det som faktiskt är viktigt för mig.
Det som kändes viktigt i inlägget var att det kanske kan hjälpa någon att låta bli att känna att man gör något "fel" när man hjälper andra och att man är "snäll så att man är dum".
Samtidigt gör detta ju såklart inte att jag med ens lyckas sätta de där viktiga gränserna som jag har så svårt för. Jag vill inte säga att jag är ivrig till att vara till lags utan att jag inte klarar av att säga nej till sådant som faktiskt kan vara till nackdel för mig själv. Senast förra veckan var jag med om detta. Jag har en envis influensasjukdomskänsla i kroppen sedan två veckor och för precis en vecka sedan blev jag tillfrågad om att hjälpa en person. Personen ifråga visste mycket väl att jag inte känner mig frisk men frågade mig ändå. Jag hade ju mycket väl kunnat säga nej för jag hade ju verkligen då något att "skylla på". Men inte ens då kom det där lilla ordet "nej" fram och jag var nog mest förundrad över hur personen ifråga kom på tanken att be mig om en tjänst trots att hen mycket väl visste att jag inte känner mig frisk. Inte så att jag blev sur, Utan faktiskt bara förundrad. Men de tankarna behöll jag såklart för mig själv, klistrade på mig leendet och gjorde det jag blev tillfrågad att göra. När jag berättar detta gör jag det inte för att få sympatier, absolut inte! Jag berättar det för att försöka visa hur oerhört svårt jag tycker att det är och hur djupt detta sitter i mig. Om någon känner igen sig så kan det vara en lättnad för igenkänning kan få oss att känna att vi inte är ensamma i någon situation.
Naturligtvis förstår jag att mitt beteende inte är sunt, det vill jag vara tydlig med. Samtidigt hjälper det varken mig eller någon annan som har dessa svårigheter, att vi blir belagda med skam.
Tack för idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar