Det är lätt att hamna i något slags katastroftänkande. Speciellt när man har upplevt riktigt tunga och jobbiga saker. Vad som är tungt och jobbigt är väldigt individuellt. Vad jag tycker är tungt kanske någon annan rycker på axlarna åt och tvärtom. Det får man ha förståelse för.
Det som jag däremot har svårt att ha förståelse för är när någon säger typ: "Men det är väl bara att släppa de tankarna". Ja, jo, det hade jag gjort om det vore så enkelt. Så därför pratar jag mer eller mindre aldrig om mina katastroftankar om jag inte är absolut säker på att personen jag pratar med har förståelse och inte dömer.
Ibland känns det som att jag inte orkar bära allt. Jag tar åt mig när mina närstående har problem och bär dessa problem också. Nej, ingen har bett mig göra det men det bara blir så.
Vi människor är så olika och det är såklart något bra, för tänk om alla vore likadana. Men samtidigt kan det bli svårt när man tänker väldigt olika. För inte alla respekterar olikheterna utan tycker att just deras sätt är det rätta att tänka och agera. Det ser jag varje dag på sociala medier och jag häpnar flera gånger varje dag över hur dömande människor är mot varandra. Har svårt att förstå hur man kan döma någon man inte känner, bara genom någon enstaka mening de läser/skriver.
Så har det varit genom alla tider men det märks så mycket mer nu när vem som helst kan ge sig på någon annan utan att ens känna varandra.
Tänk om vi alla kunde tänka lite innan vi angriper någon annan....
Tack för idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar