Ofta när vi har problem av något slag, då behöver vi få prata. Vi behöver någon som lyssnar. Inte någon som kastar sig över våra problem och ska lösa dem.
För om det nu är så att vi vill ha hjälp med att lösa ett problem, ja, då säger vi det.
Men jag tror att många har svårt att bara sitta tysta och lyssna. De vill hjälpa till, de vill vara delaktiga. Och det är så klart både snällt och omtänksamt. Men det kan ändå bli fel. För om jag berättar om något jag tycker känns jobbigt och faktiskt bara vill få ur mig det, så känns allting bara så fel om någon vill försöka hjälpa mig att lösa problemen. Det är ofta inte alls det jag vill. Jag vill bara få ur mig det jobbiga. Vill bara ha någon som lyssnar. Vill att någon ska bekräfta att de lyssnar och att de har empati. Oavsett vad de själv tycker och om de anser att jag gör/har fel.
Inte att de försöker få mig att göra något på ett annat sätt. Inte att försöka få mig att förstå att jag tänker "fel".
För då tystnar jag. Då vill jag inte berätta. Inte för den person. Inte för någon.
Alla har vi våra fel och brister och vi behöver inte att någon berättar om dem för oss när vi öppnar upp oss. För det kan vara så svårt och vi kan känna oss så sårbara när vi berättar något som känns jobbigt. Vi kanske har kämpat länge med att försöka våga berätta för någon. Och om vi då bemöts med fördömande eller någon som "vet" hur vi ska lösa våra problem, ja, då faller liksom allting....
Tack för idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar