Jag kan le utåt.
Jag kan verka pigg och jag kan verka vara en sådan som tycks orka hur mycket som helst.
Men ingen kan se hur jag mår inombords.
Ingen kan se hur trött jag är.
Ingen kan se min sorg och mina problem.
Och ja, jag vet att det är jag själv som inte låter någon se in i mitt inre. Så jag får väl "skylla mig själv", som många säkert skulle säga.
Detta är så dubbelt. Egentligen skulle jag vilja vara mer transparant men då jag så många gånger upplevt noll förståelse om jag bara antytt något om min trötthet eller mina problem. Så då blir jag tyst och jag fortsätter visa upp en fasad.
Nej, det är inte synd om mig. Inte alls! Men jag tycker att det är både problematiskt och ledsamt att det ska vara så svårt att få förståelse för hur det kan vara och hur man faktiskt kan må. Jag är ju knappast ensam om att känna det på detta viset. Tvärtom.
Vissa människor vågar trotsa samhällets normer genom att faktiskt vara så modiga att de delar med sig av sitt mående. Jag beundrar dem som vågar!
Önskar att jag vore lite modigare. Eller MYCKET modigare!
Tack för idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar