Högfungerande ångest är ingen diagnos utan beskrivs som ett fenomen där ångest används som en drivkraft för att prestera.
Utåt kan det verka som att man har koll på allt och är väldigt effektiv. Men inombords kan det vara fullständig kaos av känslor av kontrollförlust, konflikträdsla, peoplepleasing och att kämpa för att oron av att misslyckas inte ska märkas.
Man överanalyserar, känner ett stort behov av att ha kontroll, man slår knut på sig själv för att finnas till hands för andra, kraven på en själv är skyhöga och man kan bli bekräftelsesökande eftersom det är så viktigt att få bekräftelse för det man gör.
Man har ofta svårt att slappna av och koppla av och känner ständig stress och oro.
Jag känner igen mig i mycket av detta.
Jag känner också igen mig när jag läser om GAD, generaliserat ångestsyndrom. Så antingen har jag allt jag läser om eller så inbillar jag mig. Jag vet faktiskt inte vilket....
GAD handlar om att man går omkring med en ständig oro över att något hemskt kommer att hända en själv eller ens nära och kära. Ett ständigt katastroftänkande. Och det gör jag ofta. Mer eller mindre hela tiden, faktiskt. Jag har också ett utpräglat undvikandebetéende och koncentrationssvårigheter.
Ingen skulle nog se mig som rastlös, då jag alltid försöker verka lugn utåt. Men stressen gör att jag inte kan koppla av. Ofta får jag försöka göra något som får mig att "fastna" i något, som att t ex titta på en film eller serie. För att släppa oron och stressen för en stund. Ibland har jag svårt att läsa böcker och även kortare texter. Kan helt enkelt inte koncentrera mig. Andra gånger går det bra, då kan jag sträckläsa en bok!
När jag läser igenom det jag skrivit tänker jag att det är mer eller mindre ett under att jag verkligen kan fungera "normalt". Men vad är "normalt"? Jo, alla normer om hur man "bör och ska" vara. Jag inser att jag inte når upp till dessa normer och ideal men jag låtsas vara "normal" i sådana sammanhang då jag "måste" vara det. Kanske är vi många som går omkring och spelar teater utåt trots att vårt inre skriker efter en önskan om att få bli accepterade för dem vi faktiskt är....
Tack för idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar