Hur är det?

 

"Hur är det?"

"Jotack, bara bra! Själv då?"

"Jodå, bara fint".

Dessa fraser känner nog mer eller mindre alla igen. Det har blivit ett sätt att hälsa och betyder egentligen ingenting mer än "hej". För vi har lärt oss att vi SKA säga att det är bra när någon frågar hur det är eller hur man mår.

Det är inget tillfälle att börja berätta om att man har ont i lilltån eller att man är sur för att man missade bussen. Eller att man är orolig för sin familjemedlem som är sjuk. Alltså, oavsett om man går och bär på små eller stora bekymmer så bör man inte ta upp detta när någon i förbigående säger hej. 

Vi kämpar alla med något. Stort eller smått. 

Det kan kännas ensamt när man inte blir sedd eller hörd. Och ofta är de flesta av oss så uppe i vårt eget att vi har svårt att orka uppmärksamma andra. Men vi tror ofta att folk har full koll på vad vi gör eller inte gör och det gör oss oroliga för att bli dömda. Samtidigt så behöver vi ibland verkligen bli både sedda och hörda. Speciellt när vi går igenom något som är svårt och jobbigt. Då kan vi behöva någon som lyssnar på ett genuint sätt. Verkligen lyssnar och finns där i stunden. 

För de flesta av oss vill bli sedda, hörda och bli tagna på allvar.

Tack för idag.