Alla människor vi ser i mataffären. På bussen. Ute på promenader.
Vi ser dem men vi vet ingenting om dem som vi inte känner. Vi vet inte vad de går och bär på inombords. Deras sorger, deras problem, deras glädjeämnen, deras lycka.
Och ingen vet vad vi själva går och bär på. Vi kan le utåt men gråta inombords. Vi kan ha stor smärta. Fysisk eller psykiskt. Men den syns inte, om det inte handlar om en gipsad fot eller bruten arm.
Många av oss vill inte eller vågar inte berätta hur vi mår innerst inne. Vi är rädda för att bli dömda eller för att bli beskyllda för att vi överdriver. Ingen skulle be någon som går med kryckor att slänga kryckorna och säga att man får skylla sig själv om man inte kan gå utan kryckor trots bruten fot. Det vore grymt. Men när det handlar om psykiska åkommor så är det många som dagligen får höra att de överdriver, att det väl inte är så farligt, att alla är lite nere ibland.
Att inte bli tagen på allvar gör ont och det gör stor skada. Ibland är även sjukvården oerhört dålig på att visa förståelse för psykisk ohälsa och det tycker jag är skrämmande.
Önskar att så mycket vore annorlunda....
Tack för idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar