Det kan verka orimligt att man tar emot kritik med ett leende. Man tackar för att vederbörande har upplyst en om ens fel och brister.
Men inom sig skriker man. För man tycker inte alls att det är rättvist och man håller inte med om ett enda ord av vad man fått höra.
Ändå ler man och säger tack.
Tack!? Med ett leende?! Ja, så har jag gjort många gånger. Trots att jag nästan gnisslat tänder av ilska eller sorg. Och ja, det är orimligt. Men när jag och andra med mig som har svårt att säga ifrån och inte vågar bemöta kritiken, så är det lätt hänt att man bara tar emot och blir en slags skräpkorg där andra kan kasta allt.
För man vill inte ställa till med en scen. Man vill inte verka bråkig eller gnällig.
Den kritiserande personen blir nöjd och tycker att hen har nått fram på ett bra sätt med sin kritik. Men så är det sällan eller aldrig.
Om jag får kritik som jag känner är befogad då bemöter jag den på ett helt annat sätt. För jag kan faktiskt ta kritik, även om det kanske inte verkar så.
Tack för idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar